Back to reality - Part 15
"Thank you guys, I've actually had a really good time." Sa Katie med ett brett leende och gav oss en varsin kram. Jag vet inte om det var vad hon sa eller kramen som förvånade mig mest, kanske leendet. Med det sade vi hejdå och gick åt ett varsitt håll. "That was fun." Jag nickade kort med blicken fäst på vägen framför mig. "What now? Are we still going or..?" Frågade jag utan att flytta på blicken. "Na man, I think I'll just get home. I'm kinda tired." Svarade han tyst. Jag nickade igen. Niall svängde av för att gå hem till sig själv, men jag bestämde mig för att gå till klubben på egen hand istället.
~Flashback~
"Baby, stop that! I'm serious! What if the music actually dies out someday? What are we supposed to listen to? What if everyone gets tired of making music at the same time, and you get tired of listening to all the songs that exist, then there's nothing to listen to!" Jag kunde inte längre hålla inne skrattet som låg och lurade. Holly hade alltid haft annorlunda fantasi och brukade alltid komma med dumma kommentarer, men det här slog nog allt. "Well, if that ever happens, you and I are going to create new music together. I wont let the music die if it makes you sad, honey." Svarade jag tryggt. Hon tittade på mig med ett svagt leende. "My hero." Sa hon innan hon mjukt kysste mina läppar och vilade sitt huvud i mitt knä. "Only yours." Viskade jag medans jag höll på med hennes hår. Ett svagt leende lurade på hennes läppar och jag var säker på att det skulle hålla för evigt. Hon var mitt allt.
Jag böt ut de kläderna jag hade på mig mot en bekväm t-shirt och satte mig under täcket i sängen med laptopen i knät. Jag hade helt klart kommit närmre killarna under dagen och helt ärligt, så var dem rätt så okej. Som alltid så tog jag upp twitter, facebook, tumblr och skulle precis starta den gamla vanliga spellistan på spotify, när jag kom på vad Annie hade sagt under kvällen då festen tog rum, något om att Louis, Harry och den tredje killen var i ett band tillsammans.
To: Annie (8:57PM)
Hey, remember when you told me about Louis being in a band? What's it called? /Katie
Hey, remember when you told me about Louis being in a band? What's it called? /Katie
From: Annie (8:59PM)
Err.... One direction, why?
Jag la mobilen på laddning och startade en låt som hette rock me. Den var nog inte riktigt min musiksmak, men jag skulle nog kunna lära mig gilla den. Jag lyssnade på några fler av deras låtar innan jag återgick till att lyssna på Ed Sheeran. En personlig favorit utav låtarna var little things, men I would stod också rätt så högt på listan. Med gången insåg jag även att det var två andra killar som sjöng, och jag tycktes höra Nialls röst, men var osäker på om det var han. På twitter möttes jag utav att jag förlorat en följare och på tumblr hade jag fått tre nya, så det vägdes väl upp. Jag stängde ner sidorna och bestämde mig för att se på en film istället. Efter att ha velat i säkert tio minuter bestämde jag mig för att se på lejonkungen. (Don't judge me, man blir aldrig för gammal för lejonkungen!) Vid filmens slut var mina ögon rödgråtna efter att Simbas far hade dött, jag kunde aldrig låta bli att gråta vid den delen. Klockan hade endast hunnit bli 22:43, men jag övervägde att gå och lägga mig ändå. Det fanns inte så mycket mer att göra vaken, och jag var trött efter att faktiskt ha gjort något under dagen, så jag borstade tänderna och gosade ner mig under mitt varma, trygga täcke.
Dagen därpå var en ganska så trist och händelselös dag. Den skulle förmodligen spenderades till största del hemma, eftersom att det var helg och jag inte hade något annat för mig. Jag gick ut till köket och möttes utav ett bord som var fyllt med bröd, te, juice, flingor, pålägg och omringat utav något som såg ut som en vanlig glad familj. Jag satte mig på en utav dem lediga stolarna och hällde upp en kopp te. "Goodmorning." Hördes Daves grova röst säga, men jag ignorerade honom och började bre en macka. Ja, för första gången på flera år så åt jag en ordentlig frukost och inte bara en kopp te. Kanske ingen big deal, men det var ju en liten förändring, det här var nya Katie. "I said, goodmorning." Tyvärr så tycker inte den nya Katie om Dave heller. Jag var precis på väg att ta en tugga utav mackan när kände en stor hand omringa min handled. "Good. Morning." Upprepade den grova rösten och jag kämpade med att dra mig hur hans hårda grepp. "Goodmorning." Mumlade jag surt och han släppte äntligen taget. Mamma bara satt där och låtsades som ingenting, jag var van vid det här laget dock. Jag tog min efterlängtade tugga utav brödbiten, som förövrigt smakade torrt, och tuggade. Det var lika tyst som alltid, om inte tystare. (Hur det nu var möjligt.)
Back to reality - Part 14
Jag vaknade utav att Holly rörde på sig bredvid mig och sträckte automatiskt ut armen för att omfamna henne så att hon skulle ligga still. "Goodmorning, baby." Sa jag tyst med ett svagt leende. Ett dolt skratt fyllde rummet och jag öppnade genast ögonen för att snabbt dra tillbaka armen. "Goodmorning, sweetcheeks." Skrattade Louis fram och satte sig upp. Jag kände hur kinderna började hetta och sjönk ner under täcket. Så det hela var ingen dröm, alltså. Det hade hänt på riktigt, det var slut. Sängen flög upp bredvid mig och jag tittade upp från täcket så att jag fick syn på Louis, endast iklädd sina kalsonger. Han harklade sig och jag insåg inte förens då att jag legat och stirrat på honom. "What?" Han gav mig en finurlig blick innan han lämnade mig ensam i rummet. Jag låg kvar i sängen ett tag innan jag reste mig upp och följde hans steg in till köket. Louis hade tagit på sig en t-shirt och mjukisbyxor innan han gick, vilket som jag var mer än tacksam för. "Do you want some?" Frågade han medans han fyllde en kopp med te till sig själv. Jag nickade. Han räckte fram en annan kopp till mig som jag vänligt tog emot. "What happened to your arm?" Frågade han, något ointresserad, och det var inte förens då jag kom på att även fastän tröjan var en aning stor så syndes mina armar mer än väl. "It was my cat, Chuck, he's pretty aggressive." Sa jag i all hast och fick genast lite skuldkänslor för Chuck, han var inte ett dugg aggressiv egentligen. "Oh." Var det allt? Jag pustade ut och klistrade på ett leende. "What do you want for breakfast?" Frågar han medans han rotar runt i kylskåpet. "I'm fine with my tea." Svarade jag kort och satte mig vid bordet. "I'm not a really good cook, so is some cereals and toast okay?" Var jag verkligen så otydlig med vad jag sa? Jag sa inget, utan tittade bara på medans han sprang runt i köket. Inom kort satte han sig ner på stolen framför mig och började hälla upp sina flingor i en skål. "So, how was your day?" "I don't know, it just starte..." "Cool." Jag suckade och reste mig upp. "I'm going home. Thank you, I guess. I'll just go get changed" Med dem orden lämnade jag köket, hämtade mina kläder och gick in i badrummet för att byta om, och lämnade lägenheten utan att säga något mer till Louis. Hemma var det tyvärr inte så mycket bättre heller, eftersom att vi inte stigit ur sängen förens någon gång runt klockan 1, och mormor hade redan hunnit komma.
"So... That girl..." "Don't worry grandma, we're over."
Friday January 27th
Jag stirrade ner på displayen ett bra tag innan jag tog mig mod och tryckte på den gröna luren. Signal efter signal gick och jag hade precis tänkt ge upp när någon svarade. "Hello?" Jag blundade och svalde hårt. "Hey, it's me. Would you like to... I don't know, hang out or something?" Chuck kom in i rummet och la sig bredvid mig i sängen. "Katie? Is that you?" "Yes." Det blev tyst på andra sidan. "I'm sorry, but I was just about to.." "Oh, that's okay. I have to clean my room, anyway." Sa jag i all hast, och suckade tungt. Jag visste redan från början att det skulle vara en dålig idé, nu var bara frågan varför jag fullföljde den. "No... No, I guess it'd be okay if Niall could join us?" Det verkade bara bli värre och värre. Vem är Niall? "Yea, that's okay." Vi bestämde en mötesplats och tid innan vi la på. Jag funderade länge på ifall jag bara skulle stanna hemma, han skulle ju ändå ha Niall liksom. Men som vanligt gick det inte som jag ville, utan när klockan slagit två var jag påklädd och påväg till parken som vi först träffats på. Dem hade inte hunnit komma än, så jag satte mig på en utav bänkarna och väntade. 5 minuter. 10 minuter. 20 minuter. 30 minuter. Efter att ytterligare trettio minuter hade gått reste jag mig upp och var beredd på att gå när jag såg två gestalter närma sig, Louis och den andra killen Niall, eller vad det nu var. Dem sa hej och stannade sedan och stirrade på mig. "That's it? No 'Hey Katie! I'm so sorry that we're late, insert bad excuse here'?" Dem fortsatte stirra tills den blonde killen som följt med honom brast ut i skratt. "What do you mean? We said three o'clock." Mumlade Louis förvirrat. "Whatever, let's go." Svarade jag och började gå därifrån, när det slog mig att vi fortfarande inte hade bestämt oss för vart vi skulle ta vägen. Jag vände mig återigen om och gick tillbaka till dem. "What should we do?" Frågade jag, och Louis deltog nu i blondies garvande. "I don't know, princess. You're the one who wanted to go out. Me and Nialler were just going to stay home and play fifa and go to some club later." Om blickar kunde döda, eller bara ge en svår skada, skulle jag hur enkelt som helst ha kunnat vända på klacken och gått hem vid det här laget. Jag hade ångrat redan efter första tonen att jag ringt till honom, och jag skulle inte precis ha förlorat något av att stanna hemma. "Hey, take it easy, princess. We don't want you to break your nails. Why don't we go to my place? There's probably something to do there." Mina naglar var hårt intryckta i handflatan och jag ska inte ljuga, smärtan var enorm. Jag släppte taget och nickade kort, Niall nickade också. Vi gick in igenom dörren till den stora lägenheten och Louis gick nästan direkt till vardagsrummet och strax därefter följde Niall hans fotspår. När jag tagit mig dit hade dem redan startat xboxet och gjort såg bekväma i soffan. Jag satte mig ner i en något obekväm fotölj som stod vid sidan av och följde spelarna på den stora skärmen framför oss och med tiden så blev det faktiskt rätt så intressant.
"Ey Katie, would you like to play?" Frågade en irländsk stämma och jag vände blicken mot den blonda filuren. "Eh, sure."
Niall var fullt upptagen med att visa Katie hur man körde så jag hade äntligen möjlighet att gå till toaletten. En stor mängd andra tjejer hade vart i min lägenhet förut, men det kändes annorlunda med Katie här. Det kändes fel, liksom. Hon var här för helt fel ärende. Det var annorlunda sist, jag kunde ju inte lämna henne där utomhus, och jag såg henne knappt ändå. Jag låste dörren bakom mig och gjorde det jag skulle, och lämnade sedan rummet och kom tillbaka till Katie och Niall som såg roade ut. Jag intog tyst min position i soffan bredvid Niall och kollade på. Vi turades om att spela tills vi tröttnade och bara halvlåg i soffan. Nialls mage bröt tystnaden, vilket som ledde till en diskussion om vi skulle äta eller inte, det slutade med att vi var två mot en (Jag och Niall mot Katie) så vi lämnade lägenheten och gick till närmsta McDonalds. Jag beställde bara två cheeseburgare, Nialler var inte särskilt snål med maten och jag hann inte uppfatta vad han beställde och Katie beställde bara en sallad. Niall och Katie verkade komma väldigt bra överrens och satt o pratade på för fullt medans dem åt, och då o då kom även jag in. Jag hade nog aldrig hört Katie prata så mycket. Varje gång jag hade träffat henne var hon väldigt... Tyst och tillbakadragen. Det var något skumt med henne, och dem där ärren visade inte precis motsatsen. Kom igen, jag må vara en aning dum ibland men till och med jag förstod att det där inte var skapat utav en katt.
