"He's... Dead. They think it was because of the alcohol." Sa hon med hackig röst. Jag kunde inte få ut ett enda ord, var det här något skämt? Var min barndomshjälte verkligen... Död? Jag skakade på huvudet och skrattade lågt, klart det var ett skämt. Död? Nejnejnej, pappa åkte till Frankrike för att jobba. Han kommer snart tillbaka och håller mig i sin famn igen, pappa lever. Jag backade och sprang in på mitt rum, jag tål inte att se deras sorgsna blickar. Jag sjönk långsamt ner lutad mot dörren med gråten i halsen. Den kunde inte komma ut. Jag hade fått växa upp utan min biologiska pappa, jag hade fått ta hand om min mamma när han stack. Varje dag hade jag suttit och väntat på att han skulle komma hem, jag brydde mig inte ens om att mamma skaffade en ny kille, för han skulle komma tillbaka. "Katie, darling?" Det var mamma. Jag hörde bankanden på dörren, men fann inte styrkan för att flytta på mig. Oroliga röster ekade på andra sidan av dörren och snart kom bankandet tillbaka. "Katie, open the damn door!" Dave's grova röst tog över och bankningarna blev högre. En ensam tår rann längs min kind, fan. Jag öppnade munnen för att säga åt honom att sluta, men jag kunde inte få ut något. Jag ville bara få vara ifred.

Jag stängde ner laptopen och lutade mig bakåt i stolen. Regnet daskade mot fönsterrutan och jag tänkte tillbaka på när jag såg henne för första gången, hon verkade som en sån glad tjej. Varför satt jag ens och tänkte på henne egentligen? Jag suckade och gick ut till köket för att ta något att äta, men där fanns det nästan bara frukt. Jag tog ett äpple och satte mig framför TVn. Family guy stod på och fjärrkontrollen var borta, så jag hade inget annat val än att sitta och titta på det förutom att göra något annat, vilket som jag inte orkade. Jag kände att det vibrerade i fickan och halade upp mobilen, det var Hollys namn som lös upp skärmen. 'Hi, wanna hang out with me and katie? She doesn't feel so well and I thought maybe you could cheer her up. I've asked Annie too!' Menade hon verkligen Katie nu? 'Sure, I'll be there in a hour.' Jag reste mig upp från den bekväma soffan och gick in till mitt rum igen. Det kändes inte så lämpligt att gå dit i mjukisbyxor och linne, så det fick bli ett par jeans och asking alexandria tröjan istället.

Jag tvättade bort sminket och bytte om till en rödrutig skjorta och dem typiska svarta jeansen. Just nu så ville jag bara komma hemifrån och slippa allt det här, jag behövde träffa Holly. "And where do you think you're going?" Frågade mamma hest och försökte låta sträng, men lyckades inte så bra. "To Holly's place." Svarade jag snabbt och stängde dörren efter mig innan hon hade hunnit svara och protesterat emot. Med snabba steg skyndade jag mig ner till busshållplatsen. Minnen från när pappa stack spelades upp i huvudet, det gjorde ont att bara tänka på honom.

Inte förens bussen stannat märkte jag att tårarna börjat strömma ner för min kinder. Jag sprang av bussen och skyndade mig till Holly. När jag kommit fram så välkomnade Holly mig med öppna armar. Jag lutade huvudet mot hennes axel och grät ut. Det var en sak som var bra med Holly, hon bara satt där och väntade på att man skulle prata. Hon var inte särskilt bra på att ge råd, men hon var bra på att lyssna. Efter att hon muntrat upp mig lite hördes knackningar på dörren, vem kom nu? Och dessutom, till Holly? Ingen brukade komma till henne pågrund av hennes skitiga lägenhet, de brukar vara hon som får komma till dem ju... Holly gick och öppnade dörren och jag hörde två låga röster som jag kände igen, vad gjorde dem här egentligen? Snabbt sprang jag in på toan och granskade min spegelbild. Ögonen var rödgråtna och näsan var svullen, great. Jag tvättade ansiktet med kallvatten och klistrade på etet leende innan jag gick ut och mötte deras oroliga ansikten, vad hade Holly berättade egentligen? Och VARFÖR skulle dem alltid komma och störa?