Eftersom att vi precis hade ätit och ingen av oss var så värst hungrig så hällde jag inte upp så mycket, men Ashley höll inte riktigt med. ”Katieee, more! I want more!” Jag suckade och gick ut med brickan som jag ställt allt på till vardagsrummet. ”No, Ashley. We just ate dinner!” Svarade jag irriterat och startade filmen. Ashley tittade surt på mig innan hon kom och la sig tillrätta bredvid mig. Redan när halva filmen hade gått hörde jag låga snarkningar. Så försiktigt och tyst jag kunde reste jag mig upp och stoppade filmen innan jag bärde upp Ashley till hennes rum så hon slapp sova på soffan.

Morgonen därpå vaknade jag utav den irriterande alarmsignalen från iphonen som låg på kudden bredvid mig. Jag sträckte mig efter mobilen och stängde av alarmet för att sedan försöka somna om, vilket som inte gick så bra då det snart var ringsignalen som tog över. ”yea?” ”Katie, don’t tell me that you’re still in bed!” ”No, ofcourse not.” Jag tog undan mobilen från örat och kollade vad siffrorna visade, 10:43am. ”Katie!? Are you there?” ”yea, sorry…” Jag skulle möta Holly klockan 12, så jag fattade inte varför hon skulle ringa mig nu och dessutom skrika i telefonen. ”Sorry Holl, but I have to go. See you later!” utan att hon hann svara la jag på och la ännu en gång ifrån mig mobilen. Det kändes rätt så meningslöst att försöka somna om nu, så jag kunde lika bra gå upp. Sakta men säkert reste jag mig upp och satte mig på sängkanten. Precis som igår gick jag med sega steg mot garderoben för att hitta något jag kunde ha på mig, vilket som fick bli svarta shorts och ett vitt oversize linne som jag slarvigt stoppade ner i byxkanten. Jag var ingen ’frukost-människa’  så den skippade jag. Istället satte jag mig på sängen med gitarren i famnen och började spela på Ed Sheerans låt homeless.

<!--[if !supportEmptyParas]--> <!--[endif]-->

För första gången så var det inte Holly som var sen, utan det var jag. Visst jag hade väl också vart lite sen ibland, men eftersom att hon oftast var senare så var det ju inga problem. Den här gången var jag inte bara lite sen, snarare en halvtimme eller något sånt. Snabbt sprang jag av den röda bussen och gick mot Hollys lägenhet, hon kunde ju inte precis bli sur, inte med tanke på hur sen hon brukade vara. Men för säkerhets skull så skyndade jag på stegen. Holly var två år äldre än mig, det vill säga 19 år. Hon bodde ensam, så vi brukade oftast hänga hemma hos henne. Jag knackade på den vita dörren då ringklockan gått sönder och snart stod Holly framför mig. Som alltid gav vi varandra en varsin kram och en snabb kyss. Holly var riktigt stökig av sig, så lägenheten såg ut som en enda röra. Jag sparkade av mig conversen och följde med Holly in i lägenheten där jag möttes av två andra tjejer. ”This is the girls I talked about, Annie and Evelina.” Vänta, va? När hade hon pratat om några tjejer? Dem båda såg ut att vara kring min ålder, men jag var inte säker. Alla tre stod och stirrade på mig och såg ut att vänta på att jag skulle säga något, men vad? ”Oh, right! I’m Katie.” Sa jag och skrattade osäkert, dem fortsatte stirra på mig och log, fan också. Tystnaden bröts snart utav att en av tjejerna började skratta, jag tror det var hon som var Evelina. Skrattet spred sig snart och vi alla stod och garvade, jag visste inte om vad men något var det. Vi stod där i ungefär fem minuter och bara skrattade, tills Holly fick oss till att lugna ner oss.