"Katie, katie, wake up! It's snowing Katie, look!" Irriterat grävde jag ner ansiktet i kudden för att stänga ut alla ljud, men snart sprang en liten flicka in i rummet och drog upp rullgardinen för att få se de vita snöflingorna möta sitt öde på den varma marken. "Leave me alone, Ash." Mumlade jag och tryckte ansiktet hårdare mot kudden, men flickan gav inte upp. "Come on Katie, wake up!" Jag suckade och satte mig långsamt upp i sängen. "I said, leave me alone." Sade jag något mer irriterat och till sist lämnade hon sorgset rummet. Mina ögon flög sakta mot fönstret där jag mycket riktigt fick syn på vimlande snöflingor dansa ner från himlen. Vilket som påminde mig om att Holly blivit sjuk och inte bör gå ut i det här vädret, så varför inte överraska henne och åka dit?

 Jag knackade på dörren till Hollys lägenhet med min lediga hand och höll hårt i den lilla kassen i min andra. Precis när jag tänkte knacka igen öppnades dörren av en yngre, okänd kvinna iklädd tröjan jag köpte till Holly på vår 1års dag. "What do you want?" Fräste hon och granskade mig uppifrån och ner. "Ehrm... I'm Katie and I'm here to see Holly" Svarade jag osäkert. "Oh, so you're Katie." Mumlade hon och tittade äcklat på mig. "Honey, who is it?" Ropade någon i bakgrunden och snart stod Holly i dörröppningen med armarna runt den okända kvinnan. Hennes bleka ansikte stelnade till när hon fick syn på mig. "Katie..." Viskade hon, utan att visa några känslor. "Holly, what is this supposed to mean?" Ett svagt leende byggdes fram på hennes rosa läppar innan hon brast ut i skratt. "Isn't that kind of obvious? We're over, sweetie." Jag blev helt stum. Inte ens när jag försökte lyckades jag få ut ett enda ord. "Oh darling, you're pathetic. You can't seriously think that somebody'd ever love you." Dem skrattade igen. "It's because of you, everthing is your fault. It's because of you your father left you and your mom, you know. It's your fault that nobody loves you, you're disgusting."  Inte förens jag tagit mig hem och stängt igen dörren bakom mig vågade sig tårarna fram. Allting kändes så fel. Att Holly av alla människor skulle säga något sånt trodde jag aldrig. Kanske var det sant de dem sa, kanske allt var mitt fel. Men varför, varför nu? Varför inte för 2 år sen? Jag kröp upp i sängen och kurade ihop mig under täcket i hopp om att vakna upp och inse att de hela bara var en dröm, men de var ingen dröm. Det här var verklighet.

Jag lämnade inte sängen på ett par dagar, det kändes liksom säkrare där under täcket. Jag vet inte hur många gånger ringsignalen fyllt ut tystnaden i rummet innan batteriet på mobilen tog slut, jag vet inte heller från vem alla samtal kom från. Det kanske var dags att ta sig upp ur sängen? Mina ben var ostadiga efter att inte ha använts för mer än att gå till toaletten, så jag fick ta det lugnt. Jag satte i laddaren till mobilen och startade den, 17 missade samtal och 43 nya meddelanden. Dem flesta var från Annie, Evelina och några okända nummer, men det fanns ett namn som min blick stannade vid - Hollys.