Det här skulle alltså bli första gången jag var på någon 'fest'. När jag var mindre blev jag knappt bjuden på några av dem andra barnens kalas, eftersom att jag inte var som alla andra barn. Jag kollade mig en sista gång i spegeln innan jag följde med Holly ut. Vi skulle tydligen träffa dem andra utanför byggnaden som festen skulle hållas i. Vi gick dit hand i hand under tystnad, för tro det eller ej - Holly höll för en gångs skull tyst. Efter att ha gått cirka fyra kilometer kunde man äntligen få en skymt utav  både Annie & Evelina som stod vid några killar jag inte hade en blekaste aning om vilka det var. "Hey girls!" Ropade Annie glatt när hon upptäckt att vi stod framför dem. Holly gav Annie och Evelina en varsin kram, och av någon skum anledning kramade dem även mig. Jag kände mig verkligen som en rå köttbulle när jag stod där i mina shorts och ett enkelt svart linne medans dem andra tre hade riktigt korta klänningar och perfekta ben.. "This is my boyfriend, Harry, and thats Liam and Louis. They're in a band called One direction together! And guys, this is Holly and Katie!" sa Annie fortfarande lika glad. Så, Louis var alltså hans namn. Han som tidigare var känd som 'han med den hesa rösten' hade nu fått ett namn, ett riktigt namn.  Jag hälsade i ett försök att vara artig och dem hälsade tillbaka. Vi skulle precis gå in när Evelina stoppade Holly och tog fram en penna. Holly suckade och höll fram armen franför henne. "Katie, what's your number?" Frågade Evelina och slutade skriva. "My number?" Svarade jag förvirrat. "Yea, your number." Sa hon irriterat och kollade på mig, så jag rabblade upp mitt nummer för att inte göra henne mer irriterad och pennan fortsatte flyga över hennes arm. När hon var klar visade hon stolt upp sitt mästerverk och den enda som kollade var nog jag... 'If I'm lost, call this number.' Stod det med slarviga bokstäver. Evelina stoppade tillbaka pennan och sedan gick vi äntligen in i festlokalen. Musiken var öronbedövande och ganska snart hade alla lämnat mig ensam vid ingången, that's just great. Det var alldeles för mycket folk här och det var knappt så man kunde ta sig förbi alla människor, så jag valde att stå kvar där i hallen och vänta på att det skulle ta slut och vi skulle gå hem istället.