"Thank you guys, I've actually had a really good time." Sa Katie med ett brett leende och gav oss en varsin kram. Jag vet inte om det var vad hon sa eller kramen som förvånade mig mest, kanske leendet. Med det sade vi hejdå och gick åt ett varsitt håll. "That was fun." Jag nickade kort med blicken fäst på vägen framför mig. "What now? Are we still going or..?" Frågade jag utan att flytta på blicken. "Na man, I think I'll just get home. I'm kinda tired." Svarade han tyst. Jag nickade igen. Niall svängde av för att gå hem till sig själv, men jag bestämde mig för att gå till klubben på egen hand istället.

Jag vaknade utav att Holly rörde på sig bredvid mig och sträckte automatiskt ut armen för att omfamna henne så att hon skulle ligga still. "Goodmorning, baby." Sa jag tyst med ett svagt leende. Ett dolt skratt fyllde rummet och jag öppnade genast ögonen för att snabbt dra tillbaka armen. "Goodmorning, sweetcheeks." Skrattade Louis fram och satte sig upp. Jag kände hur kinderna började hetta och sjönk ner under täcket. Så det hela var ingen dröm, alltså. Det hade hänt på riktigt, det var slut. Sängen flög upp bredvid mig och jag tittade upp från täcket så att jag fick syn på Louis, endast iklädd sina kalsonger. Han harklade sig och jag insåg inte förens då att jag legat och stirrat på honom. "What?" Han gav mig en finurlig blick innan han lämnade mig ensam i rummet. Jag låg kvar i sängen ett tag innan jag reste mig upp och följde hans steg in till köket. Louis hade tagit på sig en t-shirt och mjukisbyxor innan han gick, vilket som jag var mer än tacksam för. "Do you want some?" Frågade han medans han fyllde en kopp med te till sig själv. Jag nickade. Han räckte fram en annan kopp till mig som jag vänligt tog emot. "What happened to your arm?" Frågade han, något ointresserad, och det var inte förens då jag kom på att även fastän tröjan var en aning stor så syndes mina armar mer än väl. "It was my cat, Chuck, he's pretty aggressive." Sa jag i all hast och fick genast lite skuldkänslor för Chuck, han var inte ett dugg aggressiv egentligen. "Oh." Var det allt? Jag pustade ut och klistrade på ett leende. "What do you want for breakfast?" Frågar han medans han rotar runt i kylskåpet. "I'm fine with my tea." Svarade jag kort och satte mig vid bordet. "I'm not a really good cook, so is some cereals and toast okay?" Var jag verkligen så otydlig med vad jag sa? Jag sa inget, utan tittade bara på medans han sprang runt i köket. Inom kort satte han sig ner på stolen framför mig och började hälla upp sina flingor i en skål. "So, how was your day?" "I don't know, it just starte..." "Cool." Jag suckade och reste mig upp. "I'm going home. Thank you, I guess. I'll just go get changed" Med dem orden lämnade jag köket, hämtade mina kläder och gick in i badrummet för att byta om, och lämnade lägenheten utan att säga något mer till Louis. Hemma var det tyvärr inte så mycket bättre heller, eftersom att vi inte stigit ur sängen förens någon gång runt klockan 1, och mormor hade redan hunnit komma. 

 

 "So... That girl..." "Don't worry grandma, we're over." 

Jag stirrade ner på displayen ett bra tag innan jag tog mig mod och tryckte på den gröna luren. Signal efter signal gick och jag hade precis tänkt ge upp när någon svarade. "Hello?" Jag blundade och svalde hårt. "Hey, it's me. Would you like to... I don't know, hang out or something?" Chuck kom in i rummet och la sig bredvid mig i sängen. "Katie? Is that you?" "Yes." Det blev tyst på andra sidan. "I'm sorry, but I was just about to.." "Oh, that's okay. I have to clean my room, anyway." Sa jag i all hast, och suckade tungt. Jag visste redan från början att det skulle vara en dålig idé, nu var bara frågan varför jag fullföljde den. "No... No, I guess it'd be okay if Niall could join us?" Det verkade bara bli värre och värre. Vem är Niall? "Yea, that's okay." Vi bestämde en mötesplats och tid innan vi la på. Jag funderade länge på ifall jag bara skulle stanna hemma, han skulle ju ändå ha Niall liksom. Men som vanligt gick det inte som jag ville, utan när klockan slagit två var jag påklädd och påväg till parken som vi först träffats på. Dem hade inte hunnit komma än, så jag satte mig på en utav bänkarna och väntade. 5 minuter. 10 minuter. 20 minuter. 30 minuter. Efter att ytterligare trettio minuter hade gått reste jag mig upp och var beredd på att gå när jag såg två gestalter närma sig, Louis och den andra killen Niall, eller vad det nu var. Dem sa hej och stannade sedan och stirrade på mig. "That's it? No 'Hey Katie! I'm so sorry that we're late, insert bad excuse here'?" Dem fortsatte stirra tills den blonde killen som följt med honom brast ut i skratt. "What do you mean? We said three o'clock." Mumlade Louis förvirrat. "Whatever, let's go." Svarade jag och började gå därifrån, när det slog mig att vi fortfarande inte hade bestämt oss för vart vi skulle ta vägen. Jag vände mig återigen om och gick tillbaka till dem. "What should we do?" Frågade jag, och Louis deltog nu i blondies garvande. "I don't know, princess. You're the one who wanted to go out. Me and Nialler were just going to stay home and play fifa and go to some club later." Om blickar kunde döda, eller bara ge en svår skada, skulle jag hur enkelt som helst ha kunnat vända på klacken och gått hem vid det här laget. Jag hade ångrat redan efter första tonen att jag ringt till honom, och jag skulle inte precis ha förlorat något av att stanna hemma. "Hey, take it easy, princess. We don't want you to break your nails. Why don't we go to my place? There's probably something to do there." Mina naglar var hårt intryckta i handflatan och jag ska inte ljuga, smärtan var enorm. Jag släppte taget och nickade kort, Niall nickade också. Vi gick in igenom dörren till den stora lägenheten och Louis gick nästan direkt till vardagsrummet och strax därefter följde Niall hans fotspår. När jag tagit mig dit hade dem redan startat xboxet och gjort såg bekväma i soffan. Jag satte mig ner i en något obekväm fotölj som stod vid sidan av och följde spelarna på den stora skärmen framför oss och med tiden så blev det faktiskt rätt så intressant.

"Ey Katie, would you like to play?" Frågade en irländsk stämma och jag vände blicken mot den blonda filuren. "Eh, sure." 

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, bara att jag var tvungen att ta mig där ifrån. Jag kunde inte gå hem, och jag kunde inte längre ta skydd hemma hos Holly — de enda stället jag en gång känt mig trygg på. Varje gång jag haft något gräl med mamma eller bara kände att jag behövde komma bort, så hade det vart till Holly jag gått, och hon hade alltid välkomnat mig med öppna armar. Men nu... Nu hade jag ingenting kvar. Allting kändes så tomt, allting var fel. Jag kände kylan tränga sig in genom de kalla tyget min tröja bestod utav och pressade jackan tätare mot bröstet. Vita snöflingor började falla ner från himlen och jag halade upp mobilen för att se vad klockan var, kvart över tre. Det hade gått ungefär en timme sedan jag lämnat dem på starbucks, så jag gissade att det skulle vara säkert att gå tillbaka. Jag bytte riktning och gick istället mot hållet jag kom från. Innan jag klev in bekräftade jag så att dem inte var kvar, och det lilla plinget hördes ännu en gång. Jag köpte en ny chai latte och satte mig vid ett bord i ett hörn för att komma undan så gott jag kunde. Snöflingorna hade blivit fler och vinden hårdare. Jag pressade mina läppar mot kanten utav muggen och drack upp de lilla av chai latten som var kvar. Jag vaknade återigen till liv av att den det vibrerade i min ficka och halade upp mobilen där mammas namn och välkända ansikte visades. Jag drog tummen över skärmen och tröck den mot örat. "Hi mom." Svarade jag segt och kollade ner i muggen som vilade i min lediga hand för att endast mötas utav tomhet. "Hi sweetie. Where are you?" Frågade en orolig röst. "I'm um... Spending the night at a friends house. Don't worry, mom." Det blev tyst från den andra änden i några sekunder. "Well, okay then... Just be sure to be home tomorrow, your grandmother is coming over." "Yea, I know." Vi sa hejdå och la på för att sedan lämna mig ensam igen. Jag tog en sista titt på mobilen för att se vad klockan var, innan jag återigen la ner den i fickan. "Excuse me ma'am, but we're closing now." Jag vände mig om och möttes utav en ung kvinna som såg ut att vara kring min ålder. Jag nickade förstående och lämnade byggnaden. Vädret hade lugnat ner sig och förhoppningsvis skulle det stanna så över natten med tanke på att jag antagligen skulle få spendera den utomhus. Jag sjönk långsamt ner mot väggen och stoppade händerna i jackfickorna i jakt på värme och mina hörlurar, som snabbt hittades. Jag trasslade ut hörlurarna och snart spelades Thousand foot krutchs låt Be somebody. Låt efter låt spelades och snövädret kom tillbaka, vilket som fick mig till att äntligen resa mig från min position och leta efter en ny plats där jag kunde ta skydd. Jag stannade i trapphuset till några lägenheter, glad över att slippa spendera natten ute i snön. Om det vore sommar skulle jag inte ha några som helst problem med det, men nu var det alldeles för kallt. Jag lutade mig bakåt med en suck och slöt ögonen för att försöka få lite sömn men distraherades utav att någon kom in igenom porten intill trapphuset. "Katie? What are you doing here?" Frågade en hes röst och mina ögon möttes snart utav Louis' blåa. "Isn't that kind of obvious? I'm trying to get some sleep. What are you doing here?" Svarade jag smått irriterad. Vad gjorde han ute såhär sent? "That's a nice bed you've got there." Sa han med ett brett flin. "That didn't answer my question." Fortsatte jag och satte mig mer rakryggad. Han skrattade lågt innan han sträckte fram en hand mot mig. "Come on, you can't sleep here. There are som really creepy guys out there." Jag tvekade en stund innan jag tog hans hand och följde med honom. Lägenheten var stor och förvånansvärt hemtrevlig, inte precis vad man hade väntat sig av honom. "You wont tell me why you were sleeping on the stairs, huh?" Jag ignorerade hans fråga och hängde upp jackan för att sedan utforska lägenheten tills jag kom fram till sovrummet, där jag tog en kudde och filt och fortsatte sökandet efter vardagsrummet. Han skrattade tyst och följde min väg innan han lämnade mig och försvann in i sovrummet. Jag började bädda soffan och var precis påväg att lägga mig när en grå t-shirt och ett par shorts slängdes mot mig. "You can borrow those for the night." Sa han och ställde sig i dörröppningen. "I'm fine with the clothes I'm wearing." Svarade jag kort och drog löst i ärmarna på min grå-vita raglan tröja. "Whatever, I'm going to bed. Goodnight." Lampan till sovrummet släcktes bakom mig och jag var lämnad i mörkret. Jag tittade ner på kläderna som låg på soffan innan jag sparkade av mig byxorna och drog på mig kläderna som tidigare legat på soffan och tog deras plats. Jag låg där på soffan och tittade upp i taket ett bra tag tills jag reste mig upp och gick in till sovrummet där jag la mig bredvid Louis i sängen. "Katie..? What are you.." "Oh come on, you said that earlier. Just shut up and sleep." Han skrattade lågt innan han vände sig med ryggen mot mig, och strax efter det lyckades jag äntligen få min sömn.

 

 

Jag satt o stirrade på namnet tills jag tog mig modet och öppnade meddelandet med skakiga händer. 'plz kill urself u dirty hoe n hold ur dirty hands away from holly or else ill make ur life a living hell /lily' Ilskan bubblade inom mig och jag var nära till att slänga iväg mobilen, men hejdade mig när jag hörde tre lätta slag på dörren. "Leave me alone." Fräste jag och raderade meddelandet. Men det räckte tydligen inte då Annie stack in huvudet. "Can I come in?" Frågade hon vänligt och smög fram ett litet leende. "No." Det verkade inte som att mitt svar spelade så stor roll för snart satt hon där bredvid mig på sängen. "Where the hell have you been, Katie?! We've been so worried about you. Why didn't you answer when we called you? You could atleast text us and say hello or something." Nästan skrek hon oroligt men samtidigt surt. Varför brydde hon sig egentligen? "In my bed, I don't have any cash on my phone." Svarade jag oskyldigt och kurade ihop mig under täcket igen. "Hey, why don't you come with us and take a coffee?" Vilka var 'oss'? "No thank you, I don't drink coffee." "Great! They'll be here in like... One hour, go take a shower and I'll just wait here." Lyssnade hon ens på vad jag sa? Det kändes onödigt att ens säga något, så lydigt gick jag och duschade snabbt. Efter lite mer än en timme stod även Harry och Louis där i dörröppningen. "Are you ready to go, ladies?" Frågade Harry gentligt och aktade sig så att både jag och Annie skulle kunna tränga oss fram mellan honom och Louis. Jag var nära till att säga nej, men Annie hann dra med mig ut genom dörren innan jag hunnit säga något. Vi tog oss till starbucks med hjälp utav våra fötter eftersom att det inte var alltför långt, men vägen var inte heller så trevlig att ta sig fram på om man var ovan. Harry och Annie gick hand i hand dit och pratade om något helt ointressant, det var som att vi andra inte existerade. Missförstå mig inte, jag hade absolut ingenting emot att slippa bli tilltalad, men det kändes inte heller helt rätt att tvingas mötas utav Louis' blick så fort jag vände mig mot det hållet. Ett lågt pling hördes när dörren in till starbucks öppnades och stängdes. För ovanlighetens skull så skippade jag colan och beställde en chai latte istället, för ingenting annat var ju som det brukade, så jag kunde lika väl ändra på det här med. Vi satte oss vid ett litet bord vid fönstret och deras konversation fortsatte medans jag och Louis satt där och såg något oskyldiga ut. "By the way, Katie, how's Holly? Haven't heard from her in a while." Det kändes som om mitt hjärta stannade för en halv minut och Annie's blick skärde i mig. Av alla saker hon kunde ha frågat, av alla saker hon kunde gjort, så valde hon just att fråga om Holly. Det gjorde ont att bara höra namnet. "I don't know, we broke up." Svarade jag med skakig röst och kände hur tårarna började bränna i ögonvrån. "Oh, darling, I'm so sorry! What happened?" Frågade Annie oroligt, det såg nästan ut som att hon skulle börja gråta. "I don't want to talk about it, okay? It's no big deal. We obviously wasn't meant to be. I'm bether of alone anyway." Det blev tyst. Annie och Harry böt några blickar med varandra. Louis harklade sig. Jag tittade ner i min mugg och låtsades som om ingenting. Det var läskigt likt hemma, mamma och Dave som satt och gullade sig och var allmänt äckliga, Ashley som berättade om något, enlig henne, helt otroligt som hänt i skolan, och jag som satt där och var tyst med ett svagt ditklistrat leende, den enda skillnaden var att ingen sade något den här gången. "I'll just.. I'm going home. this was probably a bad idea. I guess it was fun to meet you guys again. I hope.. I hope we never get to do this ever again." Svarade jag hackigt innan jag tog mig ut ur byggnaden. 

"Katie, katie, wake up! It's snowing Katie, look!" Irriterat grävde jag ner ansiktet i kudden för att stänga ut alla ljud, men snart sprang en liten flicka in i rummet och drog upp rullgardinen för att få se de vita snöflingorna möta sitt öde på den varma marken. "Leave me alone, Ash." Mumlade jag och tryckte ansiktet hårdare mot kudden, men flickan gav inte upp. "Come on Katie, wake up!" Jag suckade och satte mig långsamt upp i sängen. "I said, leave me alone." Sade jag något mer irriterat och till sist lämnade hon sorgset rummet. Mina ögon flög sakta mot fönstret där jag mycket riktigt fick syn på vimlande snöflingor dansa ner från himlen. Vilket som påminde mig om att Holly blivit sjuk och inte bör gå ut i det här vädret, så varför inte överraska henne och åka dit?

 Jag knackade på dörren till Hollys lägenhet med min lediga hand och höll hårt i den lilla kassen i min andra. Precis när jag tänkte knacka igen öppnades dörren av en yngre, okänd kvinna iklädd tröjan jag köpte till Holly på vår 1års dag. "What do you want?" Fräste hon och granskade mig uppifrån och ner. "Ehrm... I'm Katie and I'm here to see Holly" Svarade jag osäkert. "Oh, so you're Katie." Mumlade hon och tittade äcklat på mig. "Honey, who is it?" Ropade någon i bakgrunden och snart stod Holly i dörröppningen med armarna runt den okända kvinnan. Hennes bleka ansikte stelnade till när hon fick syn på mig. "Katie..." Viskade hon, utan att visa några känslor. "Holly, what is this supposed to mean?" Ett svagt leende byggdes fram på hennes rosa läppar innan hon brast ut i skratt. "Isn't that kind of obvious? We're over, sweetie." Jag blev helt stum. Inte ens när jag försökte lyckades jag få ut ett enda ord. "Oh darling, you're pathetic. You can't seriously think that somebody'd ever love you." Dem skrattade igen. "It's because of you, everthing is your fault. It's because of you your father left you and your mom, you know. It's your fault that nobody loves you, you're disgusting."  Inte förens jag tagit mig hem och stängt igen dörren bakom mig vågade sig tårarna fram. Allting kändes så fel. Att Holly av alla människor skulle säga något sånt trodde jag aldrig. Kanske var det sant de dem sa, kanske allt var mitt fel. Men varför, varför nu? Varför inte för 2 år sen? Jag kröp upp i sängen och kurade ihop mig under täcket i hopp om att vakna upp och inse att de hela bara var en dröm, men de var ingen dröm. Det här var verklighet.

Jag lämnade inte sängen på ett par dagar, det kändes liksom säkrare där under täcket. Jag vet inte hur många gånger ringsignalen fyllt ut tystnaden i rummet innan batteriet på mobilen tog slut, jag vet inte heller från vem alla samtal kom från. Det kanske var dags att ta sig upp ur sängen? Mina ben var ostadiga efter att inte ha använts för mer än att gå till toaletten, så jag fick ta det lugnt. Jag satte i laddaren till mobilen och startade den, 17 missade samtal och 43 nya meddelanden. Dem flesta var från Annie, Evelina och några okända nummer, men det fanns ett namn som min blick stannade vid - Hollys.

"Wanna dance?" Jag vände mig om och möttes utav Louis som stod och log brett. "I have a girlfriend." Svarade jag och tittade ut över rummet i jakt efter att hitta Holly. "So? It's just a dance. You can't stand here all night!" Jag suckade och tittade ner på mina skor, han hade ju faktiskt en poäng i det där. Om jag kände Holly rätt så skulle vi nog inte gå hem först om ett par timmar och jag hade inga planer på att gå hem ensam, men hellre så stod jag här än att dansa med honom. "Well, I can't even dance." "Does it look like if anyone here can dance? Nobody cares if you're good at dancing or not." Jag bet mig löst i underläppen och tittade ännu en gång ut i rummet. Han verkade inte ha några planer på att ge upp och lämna mig i fred, så jag följde med honom. Ett brett leende prydde mina läppar när jag äntligen fick syn på Holly några meter ifrån oss. Hon såg ut att vara en aning berusad och hade svårt att stå rakt, men med tanke på att hon hade Annie och Evelina i närheten så skulle hon väl klara sig. Jag vände mig mot Louis och började stelt röra på kroppen till musiken. Till skillnad från mig så var Louis inte så värst stel eller blyg. Min blick flög mellan Holly och Louis o jag gav inte så mycket uppmärksamhet till dansen så jag måste förmodligen ha sett ut som en apa som försökte sig på att dansa. Efter ett tag ursäktade jag mig och riktade stegen mot sofforna där Holly slagit sig ner, men där tog allting slut. När jag vaknade morgonen därpå så var jag inte hemma hos mig, utan i Hollys säng. Jag vände mig om i hopp om att möta min flickväns lugnande andetag, men platsen där brevid var tom. Jag reste mig långsamt och kände hur det började dunka i huvudet, men helt ärligt så brydde jag mig inte om något. Just nu så ville jag bara hitta Holly. 

---

 

Det här skulle alltså bli första gången jag var på någon 'fest'. När jag var mindre blev jag knappt bjuden på några av dem andra barnens kalas, eftersom att jag inte var som alla andra barn. Jag kollade mig en sista gång i spegeln innan jag följde med Holly ut. Vi skulle tydligen träffa dem andra utanför byggnaden som festen skulle hållas i. Vi gick dit hand i hand under tystnad, för tro det eller ej - Holly höll för en gångs skull tyst. Efter att ha gått cirka fyra kilometer kunde man äntligen få en skymt utav  både Annie & Evelina som stod vid några killar jag inte hade en blekaste aning om vilka det var. "Hey girls!" Ropade Annie glatt när hon upptäckt att vi stod framför dem. Holly gav Annie och Evelina en varsin kram, och av någon skum anledning kramade dem även mig. Jag kände mig verkligen som en rå köttbulle när jag stod där i mina shorts och ett enkelt svart linne medans dem andra tre hade riktigt korta klänningar och perfekta ben.. "This is my boyfriend, Harry, and thats Liam and Louis. They're in a band called One direction together! And guys, this is Holly and Katie!" sa Annie fortfarande lika glad. Så, Louis var alltså hans namn. Han som tidigare var känd som 'han med den hesa rösten' hade nu fått ett namn, ett riktigt namn.  Jag hälsade i ett försök att vara artig och dem hälsade tillbaka. Vi skulle precis gå in när Evelina stoppade Holly och tog fram en penna. Holly suckade och höll fram armen franför henne. "Katie, what's your number?" Frågade Evelina och slutade skriva. "My number?" Svarade jag förvirrat. "Yea, your number." Sa hon irriterat och kollade på mig, så jag rabblade upp mitt nummer för att inte göra henne mer irriterad och pennan fortsatte flyga över hennes arm. När hon var klar visade hon stolt upp sitt mästerverk och den enda som kollade var nog jag... 'If I'm lost, call this number.' Stod det med slarviga bokstäver. Evelina stoppade tillbaka pennan och sedan gick vi äntligen in i festlokalen. Musiken var öronbedövande och ganska snart hade alla lämnat mig ensam vid ingången, that's just great. Det var alldeles för mycket folk här och det var knappt så man kunde ta sig förbi alla människor, så jag valde att stå kvar där i hallen och vänta på att det skulle ta slut och vi skulle gå hem istället. 

Holly hade ringt och väckt mig runt klockan nio för att shoppa, när jag sedan vägrade och la på istället så kom hon hit och tvingade upp mig. Det var knappt så att jag fick klä på mig eller något, men som tur var så lät hon mig göra det efter ett tag. Så nu sitter jag här på starbucks klockan tio på morgonen tack vare att så gott som ingen affär var öppen när vi väl kom iväg, way to go Holly. Jag fick åtminstonde chans till att äta frukost här. "Geez Evi, you look awful! Didn't you get any sleep tonight?" Frågade hon och drack lite utav sin cappuccino. Vart hade hon ens fått Evi ifrån? Det lät förjävligt. "No, my dog woke me up." Svarade jag ironiskt och gäspade. "Oh, I feel sorry for you." Var bruden dum på riktigt? Jag hade inte ens en hund! Vilket som hon borde veta med tanke på hur många gånger hon vart hemma hos mig. Dessutom, så sov jag ju till och med när hon kom imorse. "Are you done? I think the stores are open now." Jag nickade och tog min väska. Efter att ha gått runt i olika affärer i cirka fyra timmar satt vi på McDonalds med flera kassar fulla av kläder och annat. Holly satt och gluffsade i sig sina chicken nuggets medans jag satt och surade utan att ha beställt något på grund utav att jag gjort av med så gott som alla mina pengar. Då och då snodde jag en bit från Holly och fick sura blickar. Jag hade åtminstonde fått chans till att köpa en klänning tills imorgon, så jag fick vara nöjd. Om jag tänker efter, så brukar Holly aldrig gå upp innan klockan två under helger och lov... Hon brukade dessutom vara alldeles för lat för att shoppa eller liknande så det fanns nästan aldrig mat i kylen hemma hos henne, förutom när något hänt. "So, what happened this time?" Frågade jag både trött och ointresserat och snodde ett strips. "Oh, nothing special, I just lost my apartment." Svarade hon minst lika ointresserat. "You're kidding, right?" "Nope, I have to be out in the end of next month." Hur kunde hon vara så lugn och bara sitta där o äta när hon nyss blivit av med sin lägenhet? Vart skulle hon bo? I och för sig så var hon väl inte så korkad så hon inte tänkt på det ännu, hon skulle säkert bo hos Katie eller någon så jag struntade i ämnet. 

Missförstå mig inte, jag gillade min mormor. Men ibland kunde hon helt enkelt bli för mycket. Som när hon ska para ihop mig med sina "väninnors" söner eller ska sitta och snacka skit om pappa mitt framför ögonen på mig. Den där tanten bryr sig inte om någon annan än sig själv och saknar respekt för andra. "So that idiot is finally dead?" Sa hon glatt och jag gissade på att hon pratade om pappa. "Yup." Svarade mamma kort. Var det allt? Skulle hon bara låta mormor sitta där och kalla hennes föredetta make för idiot? Visst, han hade lämnat oss, men innan de så hade han ju alltid funnits där för oss. "My dad wasn't an idiot." Sa jag bestämt men rösten svek mig innan jag hunnit säga sista ordet. "And I'm old" Skrattade hon fram ironiskt, skulle det vara ett skämt? Jag kände hur tårarna började bränna i ögonlocken och tittade på mormor som höll i en kopp med svart kaffe som mamma nyss gav henne. Hon brydde sig inte ett skit. Jag ursäktade mig och gick in på mitt rum, just nu orkade jag inte med att se på någon av dem. Idiotmormor, Idiotmamma, Idiotdave, men mest av allt idiotkatie. Salta tårar började långsamt rinna ner och fukta mina kinder medans tankarna snurrade i huvudet. Varför skulle jag vara så inihelvetes dum? Varför kunde jag inte glömma bort pappa och gå vidare, precis som mamma gjort? Varför skulle mormor komma hit och förstöra? Allting hade gått bra innan hon kom. Mina tankar avbröts snart av att någon knackade på dörren och Ashley kom in i rummet. "Are you okay, Kate?" Frågade hon med sin ljusa flickröst. "Yea, I'm okay." Svarade jag kort, men var nära på att springa fram och krama henne och bara gråta ut. Även fastän Ashley bara var 9 år så förstod hon så mycket mer än mamma gjorde. Med osäkra steg gick hon fram till mig och sjönk ner på golvet bredvid mig. "No... You're not." Fortsatte hon och jag kände hur ett leende smög upp på mina läppar. "Why did you ask if you already knew the answer?" Frågade jag busigt och la armen om henne. Hon fnittrade till och kramade om mig och lutade huvudet mot mitt bröst. "You miss your dad, huh?" Frågade hon och jag märkte att min vita blus hade blivit blöt där Ashley vilade sitt ansikte. "Ash, are you crying?" Frågade jag oroligt och sökte efter hennes ansikte. "I don't want you to be sad." Sa hon och snyftade till. "Oh darling, I'm okay, I promise." Sa jag och drog handen över hennes blonda hår med min lediga hand medans fler tårar sökte sig ner för mina kinder. "I love you, big sis." Försökte hon få fram och började gråta ännu mer. "I love you too." Viskade jag fram och pussade henne lätt på hennes hjässa. "Hey, wanna do something fun?" Frågade jag och hon tittade upp från min tröja. "What?" "I don't know... What about go to the park?" Hon nickade ivrigt och jag log mot henne. "Right, I'll just change clothes and put some makeup on... Okay?" Jag reste mig upp och gick till badrummet för att gå på toa, men när jag ändå var där kunde jag lika gärna låna mammas mascara. Jag böt snabbt om och vi gick ut till hallen. "We're going to the park!" Ropade jag till mamma och tog på mig mössan innan vi sedan gick till parken. "Katie, katie, look over there!" Utbrast Ashley glatt och pekade på en svart pudel som inte var så långt bort. Ashley älskade hundar nästan lika mycket som Holly älskade mat, men bara nästan. Hon hade länge velat ha en hund, men mamma var allergisk. Det var vad hon sa iallafall, hon ville antagligen bara inte ha en hund. 

Ashley hade sprungit till sin kompis Sarah och lämnat mig här ensam, så jag satte mig på en bänk och tänkte i väntan på att hon skulle tröttna och vilja gå hem. "Excuse me?" frågade en hes röst och pickade mig på ryggen.  Jag vände mig om och möttes utav han som sparkat bollen i mitt huvud. "mh?" Svarade jag ointresserat och vände mig om för att kollade på Ashley igen. "Yeah, uhm... I'm sorry for that the other night, the ball you know.."  Sa han osäkert och satte sig bredvid mig på bänken. "So, what's your n..." Började han men avbröts utav Ashley. "Kaatie!" Jag riktade ännu en gång uppmärksamheten mot hennes håll. "Name? Katie." Svarade jag innan jag gick bort till Ashley och Sarah. 

~Later~

Holly: hi babe!x

Katie: Hey darling. x

Holly: r u ok?

Katie: ?

Katie: Oh, right I'm much bether now 

Holly: good

Holly: wanna talk? 

Katie: Sorry, I can't... My grandmother is sleeping in my room. -.- 

Holly: hahahaha, I feel sry for u! 

Katie: You should do! She've only been complaining about you the whole day. Now she's laying in MY bed and snore. 

Holly: i'm seriously dying of laughter! 

Katie: It's not even funny! But hey, I have to go. Bye, love you x

Holly: love u too x

Jag stängde ner skyperutan och la undan datorn. Mormor skulle åka hem imorgon, så hon låg och sov i min säng medans jag låg på en madrass på golvet. Hon kunde lika bra ha kunnat sova i Ashleys säng så sov hon med mamma, men nej hon skulle ju såklart sova i min. Efter att ha legat och lyssnat på mormors snarkningar i ungefär två timmar somnade jag äntligen.

"Holly told us about your dad, I'm so sorry for your lost." Sa Annie sorgset och jag blängde surt mot Holly som satt och försökte se oskyldig ut. "Yea, thank you... Or something like that." Vad skulle man svara egentligen? Och framför allt, varför brydde dem sig ens om mig? Vad hade jag någonsin gjort som skulle få dem till att ens tycka om mig lite? Jag gick och satte mig bredvid Holly och kämpade med att hålla tårarna inne, till min förvåning så gick det faktiskt ganska bra. Ingen verkade ha något att säga, vilket som var skönt. Just nu så orkade jag inte prata med någon och inte heller lyssna, jag ville bara ha tystnad. Holly la armen om mig och jag lutade huvudet mot hennes axel medans hon långsamt smekte min arm. Annie öppnade munnen för att säga något, men Evelina skakade på huvudet åt henne och hon stängde den igen. Tack och lov. Ett lågt fisljud avbröt istället tystnaden och uppmärksamheten riktades mot Holly. "Ohgod Holly! What did you eat?" Utbrast Annie och flyttade sig så långt bort från Holly som möjligt. "Jisses! I don't know, but this shit smells really bad!" Svarade Holly och hon gjorde precis som oss tre och försökte komma längre bort från sig själv, vilket som var omöjligt. Det hela slutade med att jag vart den som var tvungen att öppna fönstret och alla stod och garvade. Rätt så patetiskt om man tänker efter, men dem fick mig till att må bra och glömma min pappa för ett litet tag. Efter att ha skrattat i ytterligare tre minuter låg alla fyra utmattade på golvet. "I'm hungry, can't we go eat something?" Frågade Holly och gav oss något som skulle föreställa ett 'Puppyface' och vi började ännu en gång skratta åt hennes misslyckade försök. "Yea, me too actually.." la Annie till och ska jag vara ärlig så var nog jag också lite hungrig. Holly låste lägenheten och vi gick till närmsta McDonalds. Innan vi gick hade Holly gjort det tydligt att jag inte bara fick dricka en cola utan även var tvungen att äta något, så jag beställde en liten strips och cola. Evelina och Annie beställde en varsin cheeseburgare och Holly beställde två stycken. Som vanligt så började Holly och Evelina babbla på om något medans jag och Annie satt lite åt sidan och åt på våran mat. "So... Are you guys going to Hannah's party on thursday?" klämde Evelina fram med munnen full av hamburgare. Holly mumlade något otydligt med munnen full av hamburgare hon med, men jag gissar på att det skulle föreställa något slags ja. "Ofcourse!" Svarade Annie efter att hon svalt den sista tuggan, själv satt jag bara och tuggade på ett strips och hoppades på att dem inte skulle tänka på mig. "What about you, Katie?" Jag suckade och skakade lätt på huvudet, fester och sånt hade aldrig riktigt vart min grej. "You're kidding, right? You have to go!" Utbrast Evelina surt, jag fattar inte varför hon blev sur dock. Efter att dem hade försökt övertala mig och sagt att någon måste hålla koll på min flickvän i något som kändes som en evighet gick jag äntligen med på att följa med. Vi satt kvar där ett bra tag tills jag kommit på en ursäkt till att gå hem och även dem bestämde sig för att gå hem. Holly och Annie lämnade ännu en gång mig och Evelina ensamma vid busshållplatsen, men det var åtminstonde inte en lika pinsam stämning den här gången. "Hey Katie, can I have your phonenumber?" Jag vände mig mot Evelina som stod med ett litet leende och höll fram sin mobil framför mig. Jag bet mig löst i läppen och nickade osäkert innan jag tog emot mobilen och knappade in mitt nummer. Efter att ha funderat ett bra tag på ifall jag skulle knappa in något random nummer eller faktiskt skriva in mitt eget så gav jag tillbaka mobilen. "Thanks, I'll text you later." Sa hon glatt och stoppade ner mobilen i fickan igen, det var fortfarande något som inte riktigt kändes rätt med dem här två tjejerna.

 

 

När jag kom hem så hade mamma, Ashley och Dave redan gått och lagt sig, så jag slapp som tur var mammas frågestund. Det första jag upptäckte när jag kommit in genom dörren till mitt rum var att Chuck hade kommit hem och låg på min säng, min katt som hade vart borta i tre dagar. "Hi chuckie." Viskade jag och drog handen över hans mjuka päls innan jag gick och borstade tänderna. Jag slängde av mig kläderna och kröp ner under täcket med Chuck vid fötterna. När jag vaknade nästa morgon var jag ensam hemma, så mamma hade antagligen gått med Ashley till skolan för en gångs skull. Jag gick ner till hallen för att ringa till skolan och sjukanmäla mig själv men stoppades utav en lapp som låg på köksbordet. Mamma hade tydligen åkt och handlat för att mormor skulle komma och dagen blev genast värre. Mormor hade aldrig accepterat att jag var tillasmmans med en tjej och brukade allltid sitta och tjata om at hon ville få söta små barnbarns barn från just mig. Jag ringde tll skolan innan jag la mig i sängen med laptopen i knät och gick in på facebook. Eftersom att nästan alla var i skolan så var ingen inloggad, så jag la undan laptopen och somnade om igen. När jag vaknade för andra gången hördes massa skrammel från köket och mamma var antagligen hemma igen. Jag sträckte mig efter mobilen för att kolla vad klockan var och såg att jag hade fått ett meddelande från ett okänt nummer. /Hey, here's my number! Evelina/ Juste, hon skulle ju smsa... Jag ignorerade meddelandet och kollade bara vad klockan var, den var kvart i sex. Jag reste mig upp och gick ut till köket där jag möttes utav mamma som verkade försöka med att laga mat. "Hi mum, where's Ashley?" Frågade jag vänligt men samtidigt trött med tanke på att jag nyss vaknat. "Hi darling, I think she's in her room." Började hon innan hon vände sig om och kollade allvarligt på mig. "Go get dressed, my mother is here in half an hour!" Jag suckade och gjorde vad hon sa som den duktiga flickan jag var. Det fick bli ett par jeans shorts och en vit blus. Jag borstade igenom håret och drog några drag med mascaran innan jag gick och hjälpte mamma med maten. Efter en timme var bordet dukat och maten färdig och dörrklockans melodi ekade i huset. Mamma fixade till sin, enligt mig hemska, beiga kjol och öppnade dörren. Mycket riktigt så stod mormor där i dörröppningen. 

 

Alla hade samlats runt matbordet och ätit sig mätta. "So Katie, are you still with that... What's her name?" Frågade mormor äcklat och tittade nyfiket på mig. "Holly, and yes." Svarade jag ointresserat och tittade ner i bordet. "You know Susans son just dumped his girlfriend, he's a really handsome boy." Fnyste hon fram nöjt. "He's 32 years old..." "Age is just a number!" 

"He's... Dead. They think it was because of the alcohol." Sa hon med hackig röst. Jag kunde inte få ut ett enda ord, var det här något skämt? Var min barndomshjälte verkligen... Död? Jag skakade på huvudet och skrattade lågt, klart det var ett skämt. Död? Nejnejnej, pappa åkte till Frankrike för att jobba. Han kommer snart tillbaka och håller mig i sin famn igen, pappa lever. Jag backade och sprang in på mitt rum, jag tål inte att se deras sorgsna blickar. Jag sjönk långsamt ner lutad mot dörren med gråten i halsen. Den kunde inte komma ut. Jag hade fått växa upp utan min biologiska pappa, jag hade fått ta hand om min mamma när han stack. Varje dag hade jag suttit och väntat på att han skulle komma hem, jag brydde mig inte ens om att mamma skaffade en ny kille, för han skulle komma tillbaka. "Katie, darling?" Det var mamma. Jag hörde bankanden på dörren, men fann inte styrkan för att flytta på mig. Oroliga röster ekade på andra sidan av dörren och snart kom bankandet tillbaka. "Katie, open the damn door!" Dave's grova röst tog över och bankningarna blev högre. En ensam tår rann längs min kind, fan. Jag öppnade munnen för att säga åt honom att sluta, men jag kunde inte få ut något. Jag ville bara få vara ifred.

Jag stängde ner laptopen och lutade mig bakåt i stolen. Regnet daskade mot fönsterrutan och jag tänkte tillbaka på när jag såg henne för första gången, hon verkade som en sån glad tjej. Varför satt jag ens och tänkte på henne egentligen? Jag suckade och gick ut till köket för att ta något att äta, men där fanns det nästan bara frukt. Jag tog ett äpple och satte mig framför TVn. Family guy stod på och fjärrkontrollen var borta, så jag hade inget annat val än att sitta och titta på det förutom att göra något annat, vilket som jag inte orkade. Jag kände att det vibrerade i fickan och halade upp mobilen, det var Hollys namn som lös upp skärmen. 'Hi, wanna hang out with me and katie? She doesn't feel so well and I thought maybe you could cheer her up. I've asked Annie too!' Menade hon verkligen Katie nu? 'Sure, I'll be there in a hour.' Jag reste mig upp från den bekväma soffan och gick in till mitt rum igen. Det kändes inte så lämpligt att gå dit i mjukisbyxor och linne, så det fick bli ett par jeans och asking alexandria tröjan istället.

Jag tvättade bort sminket och bytte om till en rödrutig skjorta och dem typiska svarta jeansen. Just nu så ville jag bara komma hemifrån och slippa allt det här, jag behövde träffa Holly. "And where do you think you're going?" Frågade mamma hest och försökte låta sträng, men lyckades inte så bra. "To Holly's place." Svarade jag snabbt och stängde dörren efter mig innan hon hade hunnit svara och protesterat emot. Med snabba steg skyndade jag mig ner till busshållplatsen. Minnen från när pappa stack spelades upp i huvudet, det gjorde ont att bara tänka på honom.

Inte förens bussen stannat märkte jag att tårarna börjat strömma ner för min kinder. Jag sprang av bussen och skyndade mig till Holly. När jag kommit fram så välkomnade Holly mig med öppna armar. Jag lutade huvudet mot hennes axel och grät ut. Det var en sak som var bra med Holly, hon bara satt där och väntade på att man skulle prata. Hon var inte särskilt bra på att ge råd, men hon var bra på att lyssna. Efter att hon muntrat upp mig lite hördes knackningar på dörren, vem kom nu? Och dessutom, till Holly? Ingen brukade komma till henne pågrund av hennes skitiga lägenhet, de brukar vara hon som får komma till dem ju... Holly gick och öppnade dörren och jag hörde två låga röster som jag kände igen, vad gjorde dem här egentligen? Snabbt sprang jag in på toan och granskade min spegelbild. Ögonen var rödgråtna och näsan var svullen, great. Jag tvättade ansiktet med kallvatten och klistrade på etet leende innan jag gick ut och mötte deras oroliga ansikten, vad hade Holly berättade egentligen? Och VARFÖR skulle dem alltid komma och störa?

Det blev återigen tyst. Sådär jobbigt tyst. "So... What should we do?" frågade jag för att bryta tystnaden. "Why don't we just..." började Evelina och lät Annie fortsätta. "Why don't we go to the park? I mean... We could just chill with a ice cream and talk, learn to know eachother you know..."  "Sounds great! Right Kate?" instämde Holly glatt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara så jag nickade bara. Ville jag verkligen lära känna dem här tjejerna? Vilka var dem egentligen, och när pratade hon om dem? Var det därför hon ringde? Båda två verkade som två energirika tjejer, kanske att dem hade lite för mycket energi. Utan att jag visste ordet av så hade vi lämnat lägenheten och var på väg mot närmsta glasskiosk. Holly bodde mitt ute i ingenstans, så det var en bra bit att gå. Men efter att ha gått i ungefär tjugo minuter och dem hade babblat på om något jag inte hade en blekaste aning om vad det var, så var vi äntligen framme. Först i kön ställde sig Holly, såklart. Holly älskade mat och allt annat som var ätbart. Ibland när hon inte hade något att äta brukade hon sitta och bita på mig, vilket som jag inte hade något emot. Dem alla tre köpte en varsin mjukglass, när det kom till mig så köpte jag som vanligt bara en cola. Till skillnad från Holly så var jag inte så mycket för att äta, jag föredrog att sitta och dricka cola helt enkelt. Vi gick ner till den lilla parken som låg en liten bit bort och satte oss i det fuktiga gräset. Holly och dem andra två tjejerna satt fortfarande och babblade på, själv orkade jag inte ens försöka höra vad dem sa och märkte inte heller att en av dem började prata med mig. "Katie?" Jag röck till och tittade på Annie som satt till höger om mig. "How old are you?" Fortsatte hon och log mot mig. "17, you?" "I'm 18." Jag nickade kort och tog en klunk av colan. "I must say that I love your hair!" Vad var det där för kommentar egentligen? Jag log och tackade henne iallafall. "I mean my hair is so... yeah, so I can't really do anything with it. It's kind of boring." Hon måste skämta, va? Jag log snett och hoppades på att hon snart skulle inse att jag inte var intresserad av att inleda någon konversation, men hon var tydligen trögare än jag trodde. "For how long have you and Holly been dating?" Holly och Evelina hade nu upptäckt att vi satt och pratade och hoppade in i konversationen, i samma veva så hoppade jag ut och lät Holly svara på frågan istället. "Two years on saturday!" Sa hon glatt och la armen över mina axlar. Vi tittade på varandra och hon gav mig en snabb kyss innan hon vände sig för att prata med dem andra två tjejerna igen. "You guys are so cute together!" utbrast Evelina och log brett mot oss. Jag lutade huvudet mot Hollys axel och drack utav colan. Vi satt kvar så tills klockan blev ungefär 19:00 då vi beslöt oss för att gå hem. Jag reste mig upp och sopade av byxorna när jag kände en hård smäll i bakhuvudet. "Oh my god! Are you okay?" Ropade en hes röst. Jag tog handen där bollen hade träffat och vände mig om där jag fick syn på två killar. "I'm so sorry!" Sa den hesa rösten igen. "yeahyeah, shit happens." Mumlade jag surt och började gå. Holly och dem andra tjejerna kom strax därefter. "Are you really okay? Are you sure you don't wanna go to the hospital?" Frågade Holly och tittade oroligt på mig. "Yes, I'm okay." Svarade jag med en suck, det var ju bara någon som hade råkat sparka en fotboll på mig. Vi alla gick tillsammans tills vi kom till busshållplatsen. Både jag och Evelina skulle ta bussen hem, så eftersom att Holly tyckte att vi två kunde göra varandra sällskap så gick hon och Annie hem. Ingen av oss öppnade munnen förens Holly och Annie var utom synhåll. "You don't really like us, huh?" Jag tittade förvånat på henne, hur kunde... Jag menar... Va? "Huh? What are you talking about, ofcourse I like you! You guys seem like... Two really nice girls!" Sa jag och skrattade osäkert. "No, you don't. Stop lying!" Svarade hon och satte sig ner på bänken. Jag visste inte vad jag skulle säga, för visst hade hon ju rätt... "Yeah... Not really." viskade jag och satte mig tyst bredvid henne på träbänken.

 

Ingen av oss hade sagt något mer igår. Hon verkade inte riktigt sur eller något, bara... Tyst. Var det verkligen så tydligt att jag egentligen inte ville vara där? Jag skakade av mig tankarna och drog på mig skoluniformen. Jag gick till spegeln där jag borstade igenom håret och drog några drag med mascaran innan jag gick ner till köket där jag möttes utav Ashley som inte verkade se fram emot att gå till skolan. "Hey Ash, ready for school?" Hon tittade surt på mig och skakade på huvudet innan hon följde med mig till hallen. "Come on, it's not that bad." Fortsatte jag och började knyta conversen. Ashley såg fortfarande lika sur ut men tog motvilligt på sig sina skor. Det hade alltid vart jag som var den som var tvungen att följa med Ashley till skolan då mamma klagade på att hon behövde sova och slet så mycket i hemmet, även fastän hon egentligen bara brukade sitta i soffan eller åka någonstans med Dave. Ashley var dessutom gammal nog att gå till skolan själv, fast mamma vägrade låta henne så jag fick alltid gå upp tidigare än vanligt så att jag skulle hinna gå med henne och dessutom hinna gå till min egen skola. Jag suckade och tog jackan innan vi sedan lämnade huset och gick till hennes skola. Som tur var så var det inte så jätte långt till hennes skola, kanske en kilometer eller något så vi var snart där. Jag sa hejdå till Ashley och fick sedan gå vidare till min skola, som låg mot det andra hållet och dessutom var längre bort. När jag väl hade kommit till skolan så var Holly som vanligt sen, så jag gick bara raka vägen mot mitt skåp. Jag tänkte inte riskera att bli sen tack vare henne igen, speciellt inte till Mrs Howell's lektion. Mrs Howell var en riktig gnällkärring och hon var nog inte omtyckt av någon på den här skolan, men respekt hade hon. Jag hörde skolklockan ringa, men jag såg fortfarande inte en skymt av Holly.Med en suck gick jag ensam in i klassrummet och satte mig längst bak i klassrummet. Fem minuter efter att lektionen hade startat kom Holly inspringandes till klassrummet. " Ms Peazer you're five minutes late!" spottade Mrs Howell ut och tittade ilsket på henne. Mrs Howell såg ut att bli rödare och rödare av ilska och Holly skyndade sig till bänken bredvid mig. Mrs Howell lugnade snart ner sig och lektionen fortsatte som vanligt. Även fastän jag och Holly inte var jämngamla så hade vi vissa lektioner tillsammans. Eftersom att hon inte lägger ner minsta lilla energi på skolan så fick hon gå om två år. Det kanske låter lite skumt, men det är så de är. 

 

Holly hade annat att göra och Ashley hade slutat tidigare än mig så efter skolan var det bara att gå hem. Än så länge så hade dagen faktiskt vart helt okej, förutom att det visade sig att både Evelina och Annie gick på samma skola som oss och jag tvingades umgås med dem ännu en gång och jag gissar på att det inte heller var sista. Jag suckade och klev in genom dörren där jag möttes av min mamma och Ashley gråtandes i Daves famn. "What happened?" Frågade jag förvirrat och slängde väskan på golvet. Mamma tittade upp på mig med glänsande ögon. "It's your dad..." 

Caféet var rätt så litet och inte så värst modernt, men jag gillade det. Eller gillade det gjorde jag väl inte riktigt, det var väl bara det att jag hade så många minnen med just det här caféet.

Det var här jag bland annat träffade Holly för första gången, och i mina yngre dagar brukade min pappa alltid ta hit mig för att köpa en varsin glass.

Vi gick fram till den lilla smått mulliga damen som stod vid kassan och beställde, jag tog en cola och Holly beställde en kaffe och muffin.

Katie, Katie Jones var namnet. En bisexuell tjej på 17 år. Firar två år med flickvännen Holly nästa vecka. Min pappa lämnade mig och min mamma när jag var fem år, därav förlorade jag all min respekt för de manliga könet. Ungefär tre månader efter att han hade lämnat oss träffade mamma en ny kille, och strax efter att jag hade fyllt åtta år fick jag en lillasyster vid namn Ashley. Jag och mammas nya kille kom aldrig riktigt överrens, jag tål honom inte helt enkelt. Han skulle aldrig kunna ta pappas plats, hur mycket han än försökte skulle han aldrig lyckas.

När pappa stack så lovade jag mig själv att inte komma nära någon, för med tiden skulle dem bara svika mig, precis som han gjorde. Men se så det gick, nu står jag här och borstar igenom det mörkbruna håret igen i väntan på att tiden skulle gå och Holly komma. Med en suck lägger jag undan borsten och kollar mig i spegeln som hängde så fint framför mig. Jag såg verkligen hemsk ut, men jag orkade inte bry mig för tillfället. Holly hade antagligen sett värre. Med långsamma steg gick jag mot garderoben och plockade fram ett par svarta jeans och en Grön 1UP t-shirt som det stod 'Get a life' på. 
Holly skulle ha kommit för en kvart sedan, men det var ju inte precis något nytt att hon var sen. Jag suckade ännu en gång och gick mot fönstret. Regnet slog som spön mot backen, och egentligen hade jag ingen lust att göra något annat än att ligga i sängen och se på film.

Efter ytterligare tjugo minuter hörde jag äntligen ljudet från ringklockan och i dörröppningen stod en dygnsur Holly. "What the hell Holly, you're half an hour late." Mumlade jag surt och kramade henne. Hon skrattade som svar och besvarade kramen. Hennes svarta hår som knappt gick ner till axlarna var lika perfekt stylat som alltid och dem gröna ögonen var lätt sminkade. "Should we go?" frågade hon och log det där speciella leendet som skulle få vem som helst på fall, som fick mig på fall. Jag nickade glatt och tog på mig dem gamla slitna conversen och jackan. Redan förra veckan hade vi bestämt att vi skulle gå till det lilla caféet som låg ungefär 10 minuter ifrån mig, men då hade vi ingen aning om vad det skulle bli för väder. När det gäller Holly så spelar det ingen roll vad som kommer imellan, för planerat är planerat. Även om jag skulle ligga i koma skulle hon antagligen komma och sätta sig bredvid mig och äta på en bulle. Jag log för mig själv och vi lämnade det lilla huset och riktade stegen mot caféet. Jag tog tag i hennes hand och höll den hårt, för när jag höll hennes hand så kändes de tsom om jag hade världen i mina händer. När jag hade henne i min närhet så kändes det som om jag kunde göra allt, med henne kände jag mig trygg.

---

NOTE: Tog bort alla inlägg från "Smultron och blåbär" och "Up all night", och kommer bara skriva på denna nu. :)